Tipsa om sidan!

Insamlingen inför resan

Precis innan vi reste till Burma i slutet av januari frågade vi våra vänner och kolleger om bidrag till ett center för undernärda barn i Rangoons utkant.
Vi fick ihop 2150 dollar, drygt 16 000 kronor, från 31 givare.
Det var i runda slängar fem gånger mer än vad vi hade hoppats få ihop.
Till slut blev vi faktiskt oroliga att vi skulle överskrida gränsen för hur mycket som är tillåtet att föra in i Burma.

Kort om Burma och Rangoon




Det här ska inte bli en reseskildring, men jag vill säga ett par saker om vad som möter en när man landar i Rangoon under vintern.

Det är varmt, 30 grader - fuktigt och tungt i jämförelse med den höga vita kylan som vi lämnat bakom oss.
Från flygplatsen i Rangoon skramlar vita taxibilar med sönderrostade karosser i sicksack mellan filerna i stökig trafik och tunga avgaser. Trottoarerna är rödfläckade av betelspott, och folk tittar nyfiket efter de få turister som syns.
-Ibrahimovic! Larsson! Very good, är kanske den vanligaste öppningsfrasen från en burmes som möter en svensk. De är i regel fotbollstokiga, och landet har i år fått en nationell liga, där varje lag ägs av någon höjdare i landet. Åtminstone ett par svenskar, två skåningar från söderettan, spelar i den nya ligan och laget i fråga - Zeyar Shwe Myay FC - tränas av en skåning.

I skymningen hörs de små geckoödlornas revirrop, och himlen är starkt stjärnklar eftersom det råder jämförelsevis lite artificiell belysning. Plötsligt - det kan vara under ett restaurangbesök - så faller hela området i totalt mörker under något av de ständigt och regelbundet återkommande strömavbrotten. Men lika snabbt som mörkret lagt sig kontrar befolkningen med sina många bensin- och diesel-elverk, vars puttrande motorer sedan dominerar nattens ljudbild.

Ett av de populäraste banden i Burma är den lokala gruppen Iron Cross. De kör ganska snäll och hederlig rock, men ett av deras album som skulle ges ut under det riviga namnet "Wild Wind" stötte på patrull i form av den statliga censuren. Lite väl magstark albumtitel, ansåg censorn, som ändrade namnet till det mindre omstörtande "Breeze". En annan artist ska ha fått en låttitel ändrad från det hoppfulla, kanske dolskt missnöjda, "Everything will be good", till det mer förnöjda "Everything is good".
Samma sak drabbar medier och konstnärer, men vi hade turen att få besöka ett vernissage för en ocensurerad utomhusutställning med skulpturer av unga, lokala konstnärer. Minst ett par av verken skulle troligen ha stoppats, om det inte hade varit för att utställningen hölls på en utländsk konsuls stora villatomt, dit ingen censor utan att få en diplomatisk skandal på halsen skulle kunna tvinga sig in.
Annars går censorer igenom utställningarna dagen innan vernissage, tavla för tavla, för att se till att inga tveksamma budskap sprids. Några av de konstnärer som vi träffade berättade att de då demonstrativt lät sina censurerade tavlor hänga kvar under utställningen, men med motivet mot väggen.

Som turist ser du inte mycket av förtrycket eller av militären. Armén håller en förvånansvärt låg profil i Rangoon, och mitt i allt vackert vi ser och upplever under resan, är det skrämmande lätt att glömma det faktum att vi är turister i en militärdiktatur.

Rangoons stadskärna bär en del monumentala byggnader från kolonialtiden, illa ansatta av regnperioder, torrperioder, cykloner, avgaser och bristande underhåll. Man kan ana att det har varit en rikare stad. Idag är det en fattig storstad, med fem och en halv miljoner invånare, i ett av världens fattigaste länder - och denna fattigdom är i första hand skapad av en grym militärregim som plundrar landet och förtrycker folket - en sorts fortsättning på britters och japaners förtryck under tidigare decennier. Den nuvarande regimen har mördat tusentals, de har systematiserat våldtäkter som ett sätt att utöva förtryck, och de låter folket svälta och dö i sjukdomar [1].
Återigen, som turist är det osannolikt att du märker något av dessa problem.

Vår resa var i första hand ett besök hos Annami och Casper, vänner till oss sedan många år och sedan tre år bosatta i Rangoon. Genom Annami, som arbetar för UNAIDS fick vi kontakt med tre ickestatliga och delvis ideella organisationer som ligger i samma mycket fattiga förort till Rangoon - Hlaing Thar Yar Township. Att besöka dessa organisationer gav oss möjlighet att se en del av det som regimen helst inte vill att turister ska se, och det gav oss också en möjlighet att bidra, om än med en droppe i havet - för att använda ett slitet uttryck - till hjälparbetet i Rangoon.
Under ett par av de sista dagarna av vår resa besökte vi organisationerna.

BUD



40 minuters resa i två taxibilar, och vi är framme i Hlaing Thar Yar Township. Många av husen i den här förorten är snarare träskjul, och människorna i området drabbades därför extra hårt av cyklonen Nargis i maj 2008.
I ett av de jämförelsevis finare husen finns organisationen Better and Undisruptive Delivery Support, BUD. De har sina lokaler i ett vitmålat stenhus, nära en av huvudgatorna. Lokalerna är små, och när vi kommer dit sitter ett tiotal kvinnor på bottenvåningen och arbetar med sömnad till bokomslag - en beställning från ett japanskt förlag, som ska hjälpa till att finansiera verksamheten.

Nang Lao Saing Soe, en burmesisk kvinna i trettioårsåldern, som arbetar både för UNDP (United Nations Development Programme) och som volontär för BUD, visar oss runt och berättar om verksamheten. Efter att ha sett bottenvåningen fortsätter vi upp till övervåningen, där vi sätter oss. Här har 40 kvadratmeter delats upp på en kontorsyta och en plats för sömnadsarbeten med ett tiotal symaskiner.

I det här huset har BUD sin bas. Målet är att ge HIV-smittade gravida kvinnor stöd innan, under och efter förlossningen - samt att förhindra att deras barn smittas.
- Vård är förvisso kostnadsfritt i Burma, men få har råd med den, berättar Nang Lao. Allt som behövs i form av mediciner, sterila dukar och annan utrustning får du som patient betala själv, och för en HIV-smittad kvinna kostar en förlossning ungefär 120 000 kyat (cirka 1000 kronor).
Denna summa motsvarar ungefär tre månadslöner, vilket är en oerhörd summa för en kvinna som kanske saknar försörjning och besparingar, och som troligen inte har någon att låna av.

HIV-smitta är oerhört stigmatiserat i Burma, och sjukdomen innebär ofta att den smittade stöts bort, inte bara av vänner, kolleger och bekanta, men också av familjen. Det är en förklaring till symaskinerna och sömnadsuppdragen, men också till de microlån på 30 dollar som BUD nyligen har infört. Genom att bistå med material, utrustning och i vissa fall ett litet startkapital, kan kvinnorna få en inkomst, om än låg, för att klara sig någorlunda på egen hand.

Det huvudsakliga arbetet går dock ut på att hjälpa till med mediciner och pengar till förlossningen, och med bromsmediciner och medmänskligt stöd under processen. Man arbetar för att undvika utdragna förlossningar och man arbetar förebyggande med amningen, till exempel genom att tidigt gå över till modersmjölkersättning. På så vis fångar man de viktigaste faktorerna i att undvika smitta under graviditet, förlossning och amning.
- Idag kan vi hjälpa ungefär 30 patienter i månaden på detta sätt, och verksamheten sköts helt och hållet av volontärer, berättar Nang Lao.
Sedan 2007 har de hjälpt 300 mödrar, och en utvärdering visar att arbetet ger resultat.
- Först efter 18 månader kan man säkerställa ifall barnen har undgått att smittas HIV. Av över 70 tillfrågade mödrar med barn över 18 månader, visade det sig att alla barn var friska.

Verksamheten har sedan 2007 växt från 2-3 patienter per månad, till det tiodubbla idag. Men ett hundratal kvinnor står ändå i kö, och ännu fler behöver hjälp men känner inte till BUDs verksamhet. Den växande verksamheten ställer därför större krav på en fungerande administration, så att BUD till exempel kan marknadsföra sig till behövande kvinnor, samt följa upp hur det går för mödrarna och barnen efter förlossningen.

BUD är en helt och hållet ickestatlig verksamhet, och arbetar precis som de två andra organisationerna utan ett statligt godkännande. Ett sådant godkännande är svårt att få, och innebär inte något stöd från regimen, men det underlättar i arbetet mot omvärlden.

Idag kommer det största stödet från MSF Holland (Médecins Sans Frontières, Läkare utan gränser) som bistår med i första hand bromsmediciner, och från Brittiska ambassaden som står för en liten, men väsentlig, del av de pengar som behövs för att driva verksamheten. En stor del av pengarna kommer dock från många mindre donatorer.
Av de drygt 2000 dollar vi hade med oss till Burma överlämnande vi 1050 dollar till BUD. Det motsvarar ungefär två års lokalhyra, eller ungefär en femtedel av vad brittiska ambassaden ger under ett år, eller också, om man så vill - nästan tio förlossningar. Dessutom har Erkki efter deras önskemål tagit fram en ny logotyp till deras organisation, vilket var oerhört uppskattat.

Phoenix



Trehundra meters promenad från BUD, via en dammig sidogata, mellan nybyggda och jämförelsevis påkostade hus, ligger en större tvåplansvilla i vitmålad betong. På grinden till tomten hänger en skylt där det står Phoenix, med x-et i form av Röda bandet, symbolen för solidaritet med dem som lever i HIV eller AIDS.
Husets gårdsplan är stor. Till vänster på gården, under ett tak, troligen från början ett utomhusgarage, står ett flertal stora vävmaskiner. Vi visas in i huset, och i rummet just innanför dörren sitter ett femtiotal barn och kvinnor. Vi sätter oss i ett sidorum, vid ett bord fyllt av axelremsväskor och väggbonader i tyg, med inbroderade texter som till exempel "No plastic", "Phoenix" och "Myanmar". En man, närmare 50 år gammal, börjar berätta om Phoenix arbete, ett arbete som riktar sig till människor som lever med HIV eller AIDS.

Phoenix är en stor, nationell organisation, med ungefär 10 000 personer som tar emot deras stöd. De anställda och volontärerna är själva HIV-positiva, och detta bidrar till en större förståelse för de utmaningar och svårigheter som deras stödtagare ställs inför - så är tanken, tydligt uttryckt redan från början, i organisationens tillblivelse.
I en uppkopierad trycksak läser jag att Phoenix växte fram ur det hopp och den styrka som väcktes ur MSF Hollands arbete med att behandla HIV-positiva. Phoenix växte fram från HIV-positiva personer som i och med sjukdomsbeskedet fått sin dödsdom, men sedan återhämtat sig genom medicinsk hjälp och därmed kände att livet inte var slut - tvärtom - de ville dela med sig av styrkan och erfarenheterna till andra. Därför namnet Phoenix - som den där mytologiske fågeln som brinner upp, för att sedan återfödas.

Phoenix fokus är bredare än det hos BUD. Man har målsättningen att skapa en bättre tillvaro för fattiga HIV-smittade i stort, och detta genom satsningar inom fyra områden:
  • Omvårdnad
  • Socialt stöd
  • Inkomstskapande verksamheter
  • Insamling av pengar

Omvårdnadsarbetet innefattar stöd och hjälp till svårt sjuka genom att erbjuda plats i de två härbärgen man driver i Rangoon. Personalstyrkan, ofta volontärer och själva HIV-smittade har varit nästan konstant, men antalet patienter har ökat från 70 personer år 2006 till 400 personer år 2008.

Det sociala stödet är uppdelat i boende och utbildning, där boendet handlar om att ge människor med HIV och AIDS tak över huvudet. Under 2007 byggde man 70 boenden, medan man 2008, året då Nargis skövlade området, fick (eller tvingades) skapa 848 boenden.
Liknande siffror syns även för utbildningssatsningen där man gått från 67 elever 2006 till 879 under 2009. Här ligger stödet i att bistå med registrering till skolor, avgifter, studiematerial, läroböcker och saker som skoluniformer, väskor, paraplyn och skor.

De inkomstskapande verksamheterna handlar om att sy och väva textilier, som gardiner, lakan, örngott, kläder, och väskor. Där vi sitter vid bordet ser vi exempel på produkterna, utlagda över bordet. Materialet får de gratis eller till låga priser från fabrikers restmaterial eller genom donationer. Man har också en kopieringstjänst som anlitas av vissa av de utländska organisationer som verkar i landet, och man erbjuder microlån för att utveckla affärsverksamheter för HIV-positiva.

Slutligen samlar man in pengar genom hotell, restauranger och shoppingcenter och man säljer egentillverkade produkter, där intäkterna går till de gemensamma projekten samt till löner.

Besöket hos Phoenix var oplanerat, men för oss lärorikt och givande, men samtidigt blev vi också lite handfallna när det gällde fördelningen av de pengar ni skickade med oss. Vi valde dock att ge dem 300 dollar, varav vi handlade produkter för 80 dollar - axelremsväskor av burmesiskt snitt och av fin kvalitet. Tyvärr räcker väskorna bara till några av er, och det är först till kvarn som gäller. Alltså, har man snabbare än andra orkat plöja igenom den här texten så väntar en väska i belöning. Mejla till bag@zeljko.se och tinga en!

Medical Action Myanmar




Två dagar senare tar vi oss till Hlaing Thar Yar Township för ett nytt besök. På vägen dit ser vi för första gången lite mer tydligt att vi befinner oss i en militärdiktatur. Vi passerar kanske ett hundratal polisfordon som står uppradade på varje sida av vägen. Poliserna är kraftigt beväpnade, men det går inte att lista ut vad de har för sig.

I den del av förorten som vi besöker idag är det fattigare, och vi ska besöka en medicinsk klinik som drivs av en ickestatlig organisation - Medical Action Myanmar, MAM.

Khin Zarli Aye på UNAIDS är den som tar oss dit, och efter en kort promenad på gator av hårt packad jord mellan låga skjul, så kommer vi till en låg byggnad i bambu och trä, omkring tio gånger trettio meter.
Doktor Ni Ni Tun tar emot oss. Hon är kring 30 år, en av landets mest erfarna läkare när det gäller behandling av AIDS-patienter, och hon har ansvar för ett 50-tal läkare i landets största AIDS-program. På den här kliniken, som drivs av MAM är hon en av nu fyra läkare, varav två ska fortsätta i en ny klinik som planeras att öppnas under februari 2010. Utöver läkarna arbetar också två sköterskor och två laboratorieassistenter på kliniken (oräknat ickemedicinsk personal, som till exempel vakter).
Kliniken tar varje dag hand om 120 patienter, lite grovt fördelat så här:
  • 50 patienter på mottagningen för familjeplanering, där de får bland annat p-sprutor
  • 40 barn på mottagningen för undernärda barn
  • 30 patienter, HIV-positiva, AIDS-sjuka och övriga

På kliniken är vården gratis eller ges mot en närmast symbolisk summa, motsvarande någon krona. Ni Ni visar oss kliniken och labbet, och drar fakta om kliniken i snabbt tempo.
I klinikens allmänna del och mottagning görs först en bedömning av en sjuksköterska innan patienten skickas vidare till en läkare. Malaria är vanligt, undernäring likaså, och HIV är ett stort problem.
- Vi erbjuder HIV-test enligt samma standard som MSF, det tar 15 minuter, och testet upprepas fyra gånger.
HIV-testet är en viktig del i vårdarbetet, eftersom en del sjukdomar och symptom i själva verket har sin grund i just denna sjukdom, till exempel undernäring. Visar det sig att patienten faktiskt lider av HIV, så krävs det ofta att den sekundära infektionen eller sjukdomen behandlas först, innan antiretrovirala läkemedel (bromsmediciner) kan sättas in för att stärka den HIV-positives immunförsvar.
- Vi har ungefär 400 patienter med HIV, och 75 av dessa får antiretroviral behandling. Varje dag tillkommer dessutom fyra till fem nya patienter med HIV. De flesta kommer tyvärr sent i sjukdomsprocessen.
Bromsmediciner går förvisso att köpa på apotek på stan, men de är mycket dyra för en burmes. Kostnaden, cirka 250 kronor i månaden [2], motsvarar en hel månadslön för många, och få kan fortsätta en behandling över tid på egen hand.

Tidigare kunde de svårast sjuka patienterna sova över på kliniken vid behov, för att i sitt sjukdomstillstånd slippa restiden till och från kliniken. Men den möjligheten har regimen stoppat av någon anledning. Därför planerar man från klinikens sida att köpa eller hyra ett hus i närheten för patientövernattningar. Att slippa betala dagliga resor till kliniken minskar också risken för att bromsmedicinerna säljs på svarta marknaden.

Kliniken arbetar också förebyggande med fokus på två riskgrupper - prostituerade och män som har sex med män (vilket är en markant skillnad mot att rikta sig till uttalat homosexuella).
Kan man bidra till att dessa grupper använder kondom, att de testar sig för könssjukdomar och att deras könssjukdomar behandlas, då minskar även spridningen av HIV.
- Vi erbjuder de här grupperna karaokekvällar och gruppsamtal där de får träffas och prata, och för att vi ska få kontakt med dem. Kliniken arbetar också nära Phoenix och BUD, och hänvisar patienter dit för ett fortsatt stöd och för att hjälpa blivande mödrar med HIV.

Rundvandringen går vidare till avdelningen för undernärda barn, där ett tiotal kvinnor sitter tillsammans med sina spädbarn och koltar. Vissa av barnen är utmagrade och alldeles i början av en behandling som innefattar sex måltider per dag. Andra, som Nguhvah, en flicka på 15 månader, har nu nått normalvikt och kan dra sig upp i stående ställning. Hon tittar nyfiket på oss, medan Ni Ni berättar hennes historia - hennes far är död, och hennes mor avled efter att hon och barnet tagits in på kliniken. Flickans släktingar vill inte ha flickan boendes hos sig, men en faster tar hand om henne på kliniken. Nu tycks kliniken ha hittat en långsiktig lösning på situationen genom att låta fastern och Nguhvah bo i det planerade övernattningshuset, mot att fastern blir värd i huset.

Under 2010 räknar MAM med att genomföra tiotusentals konsultationer och 20 000 stödsamtal. Omkring 100 barn kommer att vårdas för akut undernäring, och kliniken kommer att dela ut 200 000 kondomer. Till detta kommer rening av tvåtusen brunnar och socioekonomiskt stöd genom microlån och utbildningar.
Med mera.
Omfattningen av arbetet är överväldigande, och delvis kan det kanske förklaras utifrån att kliniken tidigare drevs av MSF Holland. Idag är kliniken fristående från MSF Holland, och den får inte några fria mediciner, eller någon gratis mjölkersättning. MAM har helt tagit över en verksamhet som fortsätter att växa. De har fått ta över lokaler och de har behållit skyltarna utanför kliniken, men idag är verksamheten helt beroende av donationer.

Frank Smithuis, som är chef för kliniken, tar emot oss i centrala Rangoon, i ett slitet sexvåningshus. Efter att ha varit uppe men bara vänt i deras kontor, tar vi en kort promenad till ett café i närheten. Vi sätter oss i hettan utomhus, eftersom Frank har svårt att stå ut med luftkonditioneringen inomhus.
- Eftersom alla mina kollegor föredrar luftkonditionering, får jag vika mig, förklarar han och häller upp flytande socker ur en glaskaraff i sin cappuccino. Han beställer genast in ännu en karaff socker och tömmer även denna i kaffet, medan han berättar om MAM och sin roll i organisationen.

Som chef för verksamheten är Franks huvuduppgift är att staka ut kursen för klinikens arbete och att hitta donatorer för en verksamhet som kostar cirka 200 000 dollar under 2010 att driva. Och med den nya kliniken kommer kostnaderna att närma sig 600 000 dollar per år.
- Behoven är enorma och kostnaderna ökar eftersom vi hela tiden tar in fler patienter.
Just detta att kliniken växer och växer, var en orsak till att Frank och kliniken bröt sig ur MSF Holland i juni 2009. Frank var då MSF Hollands generaldirektör i Burma tillika medicinsk direktör. I Burma byggde han upp MSF Hollands internationellt största verksamhet, och han har nu varit verksam och boende i landet sedan 15 år.
- MSF Holland ville inte låta verksamheten växa, medan jag såg att behoven fortsatte att öka. Jag började också bli mer och mer av en talesman för organisationen, samtidigt som jag inte kunde ställa mig bakom en del av MSF Hollands politiska uttalanden. Därför lämnade jag MSF Holland och tog över klinikens verksamhet.

Målet är 10-20 kliniker runt om i landet, och med fler kliniker går det att köpa billigare mediciner och utrustning. Men embargot mot Burma gör det svårare att få in pengar till verksamheten. Banktransaktioner till Burma är i princip blockerade, och att föra över pengar till en organisation med Myanmar i namnet fungerar inte alltid.
- Vi tvingas ta in kontanter i landet med kinesiska kurirer som har portföljerna fyllda med dollar, berättar Frank, som sedan länge är en övertygad motståndare mot isolationspolitiken.
Siffror från OECD visar att när Vietnam och Kambodja får mellan 30 och 50 dollar per person och år i humanitärt bistånd, får Burma bara 4 dollar [3]. Och landet har samtidigt näst högst barnadödlighet utanför Afrika och högst andel HIV-smittade i Sydostasien [4].
- Jag uppskattar att sanktionerna kostar 150 000 liv per år i Burma. Som läkare ser jag det så här: Om en behandling inte har någon effekt, utan enbart bieffekter, då måste behandlingen stoppas. Befolkningen får lida för en regering som de inte ens har valt.
Franks uppfattning delas också av delar av oppositionen, och han får medhåll från den pensionerade brittiske diplomaten Derek Tonkin, som uttalar sig i frågan för FN:s nyhetsbyrå IRIN.
- Det kontraproduktiva i sanktioner väger tyngre än de fördelar som kan skönjas, som att "skicka ett kraftfullt budskap" eller "straffa regimen". Väst har tappat inflytande i Burma, och övergett ekonomiska och kommersiella intressen i landet till förmån för andra länder i regionen. [5]
- Sanktionerna utvärderas inte, eftersom det skulle få folk att framstå som idioter, fortsätter Frank Smithuis. De ligger kvar eftersom det finns en rädsla att det annars skulle kunna sända fel signaler. Detta trots att sanktionerna under 20 år inte har lett till några förbättringar.
I september 2009 gick Obama-administrationen ut med att hållningen skulle omprövas.
- Uppenbarligen har vägen att lägga sanktioner inte påverkat Burmas junta, sa Hillary Clinton då. Men sedan dess har inget hänt. [5]

Precis som BUD och Phoenix, arbetar även MAM utan statligt godkännande.
- Vi arbetar under radarn kan man säga. Så länge vi räddar liv antar jag att det är ok, men vi ska helst inte göra det bättre än staten, vilket är svårt, säger Frank syrligt.
Staten själv lägger nämligen bara 0,70 dollar per invånare och år på vård. [2]

För MAM behövs båda små och stora donationer. De stora donationerna är ofta kopplade till förbehåll, som att pengarna bara får användas till malariamediciner. De små donationerna fungerar som ett kitt för att fylla upp i glappen mellan de öronmärkta pengarna.
- Vi hade egentligen tänkt köpa in en generator för de pengar ni har tagit med er, men eftersom det är dubbelt så mycket som vi först fick veta så blir det kanske både generator och solceller. Solceller för mindre oväsen och är snällare mot miljön.


Hjälp befolkningen i Burma med en donation till Medical Action Myanmar

Läs mer om verksamheten och hur du kan bidra på www.medicalactionmyanmar.com

Noter

  1. State of Terror report (PDF). Women's League of Burma. 1 februari 2007

  2. A Preventable Fate: The Failure of ART Scale-Up in Myanmar, Läkare utan gränser, 25 november 2008

  3. Biståndssiffror från OECD, per land

  4. Refugees International, Burma

  5. Analysis: US reignites debate over Myanmar sanctions, IRIN, 3 september 2009

  6. ‘Blood’ rubies bankroll Burmese junta, Times Online, 30 september 2007

  7. Between hell and the Stone of Heaven, The Observer, 11 novmber 2001



*Burma eller Myanmar? Vad heter det egentligen, och ska man ens resa dit?

Regimen i Burma bytte namn på landet och på en rad städer 1989, från koloniala, brittiska förvrängningar till framför allt ursprungliga namn på burmesiska. Men Burma är ett land med många folkslag, språk och dialekter, och namnbytena har inte varit okontroversiella. Oppositionen menar till exempel att regimen är illegitim och därför ska deras namnbyten inte erkännas.
FN å andra sidan skriver Myanmar, medan EU väljer Burma/Myanmar. I Sverige och flera andra länder, som Storbritannien, används oftast Burma. Alla har goda argument till varför de har valt det ena eller det andra.

Lite så är det också med huruvida man ska besöka Burma eller inte. Det finns goda argument som talar emot att besöka landet, och det finns goda argument för ett besök. Utan att gå in i en utförlig diskussion - Besöker man landet med en del av sammanhangen klara för sig, med respekt för de som lever där, och med en allvarlig ansats att där det går alltid välja bort statens företag och inrättningar, då gör besöket troligen mer nytta än skada.
Åker du dit och shoppar jade och rubiner, som har brutits under omänskliga förhållanden av personer som får amfetamin för att arbeta hårdare på dagen och heroin mot kvällen som belöning, ja då bidrar du i onödigt hög grad till både förtrycket i landet och i synnerhet till grymma arbetsförhållanden i gruvorna [6,7].
Reser du dit och undviker just sådant så bidrar du i mindre grad till förtrycket, även om du aldrig kan åka till Burma, eller till andra diktaturer, utan att alls bidra till något du inte står för.
Samtidigt kan en resa erbjuda ett kulturellt utbyte, att du lär dig något nytt, och dina pengar kan också stärka mindre näringsidkare på bekostnad av staten. Hur tungt de olika argumenten väger i vågskålarna är en ofta infekterad debatt mellan isolationsförespråkare och de som anser att Burma och dess befolkning far illa av den internationella bojkotten.

Ansöka om visum till Burma

  • Embassy of the Union of Myanmar, Burmas ambassad, Berlin
    www.botschaft-myanmar.de

  • Kostnad: 25 euro per person och 10 euro för portot avseende retur av pass från Berlin och tillbaka till dig.

  • Ansökningshandlingar att skriva ut: Ladda ner formulär för visumansökan

  • Handläggningstid: Cirka tre dagar enligt personalen på ambassaden. Räkna med drygt en vecka från det att du har skickat passen (rekommenderat brev) tills du har fått hem dem stämplade och klara. För oss gick det precis så snabbt och smidigt.

Nyheter om Burma, länkar

Allmän information om Burma, länkar

Vaccinationer inför resan och hälsoråd, länkar





OBS! När det gäller visuminformation och liknande - sidan uppdaterades senast i april 2010.